Mitt liv som Frida

Varje gång jag behöver sträcka mig utanför sängen ser jag framför mig hur en sårig, ruttnande hand med pulserande, svarta ådror och kloliknande, trasiga naglar sträcker sig fram från mörkret under sängen och greppar tag om min handled. Det hårda taget går inte att vrida sig ur och man vet ögonblickligen att det är på allvar. En clown lyckas hasa sig fram, med spetsiga rovdjurständer i ett elakt flin och tomma ögonhålor stirrar den sedan reptillikt mot mig och tar ett ännu hårdare tag om min handled. Rysningarna tätnar längs ryggraden. Mitt hjärta slår hårt och kroppen gör sig beredd på antingen flykt eller att bara ge upp, falla ihop och dö för att slippa lidandet. Blixtsnabbt gömmer jag min hand under täcket igen och clownens vita, ärriga ansikte är borta. För den här gången.

Jag undrar hur mycket terapi jag kommer att behöva i framtiden.