Med tårar i ögonen.
För någon vecka sedan berättade mamma att två småkillar i inte-ens-15-årsåldern som bor här i byn hade fångat en katt i en bur, plågat den till döds och hängt upp den i ett träd. Det är tydligen inte första gången det här händer. Vad är det för fel på folk? Sjuka, sjuka jävlar. Och vad görs åt det? Ingenting. Vad gör föräldrarna? Ännu mindre.
Förstår de inte allvaret i att deras barn helt saknar empati för levande varelser? Jag grät som ett litet barn när jag tänkte på hur rädd den här stackars katten varit och vilken smärta den genomlidit. Svansen avskuren, klorna och tänderna bortryckta och skärsår i ansiktet. En liten kissemisse som i vanliga fall kurar ihop sig i någons knä, spinner och trivs med livet.
Vad är det nästa gång? En hund? En kalv? Ett barn?
Är det aldrig någonsin någon som lär sig av gamla misstag? Vad är det nu igen man läser i seriemördares livshistorier? Ja, just det. De har som barn plågat djur.
Polisen kan inte göra något så länge de här pojkarna inte är straffmyndiga, och deras päron har tydligen inte alla flingor i paketet heller. Frågan är vem som vaknar och inser sanningen först. Föräldrarna, eller folket i byn som tröttnar på allt som försiggår och tar saken i egna händer...
Jag gråter.
Du får väl söka upp dem och lämna ett tydligt budskap? Tror det skulle funka finfint, annars får du väl ta med dig några biffar ifrån donken så kanske dom fattar till slut.
En lynchmobb löste problemet med doktor Frankenstein.
jag ska påbörja ett bygge av nån av fällorna från Saw-filmerna. Sen sätta ungarna där o se om de lär sej läxan:)
sofie: jag också. :/
anders: jag får nog ta mig mig någon biff i så fall ja, har ju inte så mycket att komma med själv, förutom en oväntad röststyrka. :)
johan: hämta facklor så tar jag högafflarna!
dig kan man lita på, arnemar. :)
