Mitt liv som Frida

För ett tag sedan skrev jag ett förtvivlat inlägg om hur barnen inom oss sakta men säkert kvävs till döds. Min skräck för att bli för vuxen för tidigt blåstes i dag bort mer effektivt än den småländska skogen när stormen Gudrun drog in över landet. Dagens vattenskvättande och alla hajfantasier som levde upp på nytt var som cellgift för mitt cancersjuka insidebarn.

Dagen bjöd förutom fingerskrynklande bubbelbad på provande av fula mössor (jag såg ut som ett lingon i den röda baskern), skelögda badvakter och världens renaste fingrar. Herregud, jag har inte varit såhär ren på evigheter. Jenna var värst. Här gick man runt och inbillade sig att hon var smått solbränd, men så visade det sig att det inte var något annat än gammal hederlig smuts.

Jenna bjöd på köttbullar och mos, jag bjöd på kängurubensin och felkörningar. Maten var lika god som för femton år sedan och en hoppande bil på vintervägar lika rolig. Jag behöver inte oroa mig längre. Fem år gamla Frida må ibland kännas tynande, sjuk och oändligt långt borta, men hon kommer aldrig någonsin överge mig. Jag vet att jag kan plocka fram henne när jag vill, hon är och förblir sprudlande av energi och överväldigande lycklig. Vi dör tillsammans, hon är en så stor del av mig att jag inte klarar mig utan henne.