Sjuka, sjuka värld.
Efter att ha varit lagom aktiv i dag (ridit, varit ute på promenad med världens bästa Frida och sen boxats (shit pommes frites, det kändes i kroppen att det var fest i lördags)) valde jag att spendera måndagskvällen framför soffan på tv:n (som Anna brukar säga). Eftersom jag inte ville titta på något speciellt i kväll fick morsan styra fjärrkontrollen. Det blev en avskyvärd dokumentär Oliver O'Grady, en irländsk, katolsk präst som jobbat i USA och förgripit sig på barn. Hans yngsta offer var ett nio månader gammalt, eller snarare ungt, spädbarn.
Med tårar trillande nerför kinderna och en hjärna som förgäves försökte skydda mig från den hemska sanningen genom att ropa 'det kan inte vara sant' så högt att det nästan ekade mellan väggarna tog jag mig igenom hela dokumentären (Fräls oss ifrån ondo heter den för övrigt, om någon är intresserad). Religion är ett så sjukt påhitt, som i princip enbart går ut på att förtrycka människor. Även om jag aldrig misstänkt att det skulle vara något för mig är jag om möjligt ännu säkrare på det nu. Tänk att ett helt gäng präster och biskopar mörklägger och ljuger ihop sig för att skydda en annan präst som våldtar och förgriper sig på dussintals små barn, att man kan rentvå sina synder genom en futtig bikt och att kyrkans image betyder mer än de barn som utsätts för de värsta övergreppen man kan tänka sig.
Oliver O'Grady strövar i dag fritt på Irlands gröna dalar, utan skyldighet att anmäla var han befinner sig och utan att polisen i Irland vet något om de enorma hemligheter han släpar på i sitt bagage. Hur många liv han har förstört. Och vet ni vad det värsta är? Den jäveln skrattade när han berättade om övergreppen. Flinade som en busig skolpojke som hittat på ett harmlöst hyss. Jag hoppas att han får ett nackskott i julklapp.
Om han önskar sig ett nackskott kan jag vara jultomte och ge honom det. För så snäll är jag. Du får gärna följa med om du vill så att jag och renarna inte kör vilse.
