Mitt liv som Frida

Jag hittade ett test på nätet som räknade ut ens förväntade livslängd efter några frågor om leverne och hälsa. Jag ska tydligen bli 96 år gammal. Tack och lov att jag har börjat pensionsspara! Eftersom jag ofta tycker att tiden går för fort för att jag ska hinna med kan jag skratta mig lycklig över hur många år jag har kvar i jordelivet.

Många gamla, skrynkliga russin säger att de på ålderns höst känner sig färdiga med livet och vill dö. Jag hoppas inte att det händer mig. Jag vill inte tappa gnistan, jag vill tro att det alltid finns något att leva för, oavsett vilken del av livet man befinner sig i. Trots att jag enligt det till 100% pålitliga testet inte ska trilla av pinnen förrän 2084 känns det inte så vansinnigt länge dit. Dödsångest är ett på tok för starkt ord, men jag känner ändå att jag måste passa på att utnyttja tiden så länge jag kan. Jag får ju trots allt inte mer tid än så.

Tänk om de sista 20 åren bara är sjukdom och elände? Tänk om en bilolycka sätter stopp för de sista 40? Det kanske inte är alls så många år kvar egentligen. Ingenting i livet går att ta för givet, man har inga garantier och man kan inte reklamera ett liv man inte är nöjd med.

Om du hade kunnat få veta exakt på dagen när du ska dö, hade du velat det då? Själv föredrar jag nog ovetandets betryggande slöja. Jag har nämligen inte planerat ett tidigt avbrott av det liv jag tycker så extremt mycket om. Tyvärr, jag har inte tid att dö i förtid, jag har alldeles för fullt upp med att leva livet.