I en skrämmande värld.
En inte ens två äpplen hög tjej på högst tre år går runt på jobbets parkering. In i restaurangen kommer en dam och undrar om vi har sett henne förut och om vi vet var hennes föräldrar befinner sig samtidigt som hon hasplar ur sig att de nästan körde på henne på vägen in till oss. Vi tittar förundrat på varandra, undrar varför minnet sviker oss just i dag och försöker febrilt komma på om vi har sett den vita toppluvan och rosa fleecetröjan förut. Ingen vet säkert, alla tvekar och tror inte att de vet vem hon är.
Utifrån hörs ett rop som skär genom märg och ben. En förtvivlad liten röst går upp i falsett, bryts av hjärtskärande gråt och vrålar 'mamma' allra längst nerifrån lungorna. En man i röd jacka som tillhör damen jag nyss pratade med håller om den blonda flickan och försöker trösta henne, men hon är inte riktigt kvar i den här världen längre. Hon är så rädd och så ledsen att det inte går att få kontakt med henne, hon gråter, skriker och gråter igen.
Mannen i den röda jackan är nu riktigt irriterad. Han undrar frustrerat varför ingen letar efter henne, varför det inte finns någon i närheten som kan trösta henne. Och det undrar jag också. Var är föräldrarna? Vem håller inte koll på ett så litet, oberäkneligt barn som närsomhelst kan få för sig att springa iväg åt motsatt håll?
En stund senare hittas föräldrarna på Netto. Då har de inte ens varit på andra sidan gatan, med andra ord hos oss, och letat efter henne. Hur är folk funtade egentligen? Alla pratar om att det är en så big deal att bli förälder. Tänk att vissa kan ta det så lättvindigt att de till och med glömmer bort att de ens blivit det. Är det så förbannat lätt att glömma bort att man tog med sitt barn till affären? Tydligen.
Jag hoppas att de här päronen lär sig en läxa, att den lilla lintotten ligger i sin säng och sover tryggt med sin favoritnalle under armen vid det här laget och framför allt att dagens otäcka upplevelse i världen utanför glöms bort och i minnet översätts till ett spännande äventyr. Jag hoppas innerligt med tummarna hårt knutna.
Utifrån hörs ett rop som skär genom märg och ben. En förtvivlad liten röst går upp i falsett, bryts av hjärtskärande gråt och vrålar 'mamma' allra längst nerifrån lungorna. En man i röd jacka som tillhör damen jag nyss pratade med håller om den blonda flickan och försöker trösta henne, men hon är inte riktigt kvar i den här världen längre. Hon är så rädd och så ledsen att det inte går att få kontakt med henne, hon gråter, skriker och gråter igen.
Mannen i den röda jackan är nu riktigt irriterad. Han undrar frustrerat varför ingen letar efter henne, varför det inte finns någon i närheten som kan trösta henne. Och det undrar jag också. Var är föräldrarna? Vem håller inte koll på ett så litet, oberäkneligt barn som närsomhelst kan få för sig att springa iväg åt motsatt håll?
En stund senare hittas föräldrarna på Netto. Då har de inte ens varit på andra sidan gatan, med andra ord hos oss, och letat efter henne. Hur är folk funtade egentligen? Alla pratar om att det är en så big deal att bli förälder. Tänk att vissa kan ta det så lättvindigt att de till och med glömmer bort att de ens blivit det. Är det så förbannat lätt att glömma bort att man tog med sitt barn till affären? Tydligen.
Jag hoppas att de här päronen lär sig en läxa, att den lilla lintotten ligger i sin säng och sover tryggt med sin favoritnalle under armen vid det här laget och framför allt att dagens otäcka upplevelse i världen utanför glöms bort och i minnet översätts till ett spännande äventyr. Jag hoppas innerligt med tummarna hårt knutna.
Kommentarer
Postat av: Sofie
Stackars lilla flicka!
Trackback
