Mitt liv som Frida

Man vänjer sig aldrig. Första dagen på veckan, varje vecka, känns alltid på tok för seg och alldeles oändligt långt ifrån helgen. Det går inte att undvika den, med stormsteg närmar den sig alltmer för varje dag som går, och när den väl är här, passar den på att göra en storslagen entré. Med annandagen-efter-seghet kvar i kroppen, sömnbrist som lurar bakom hörnet och en enorm vilja att vara ledig en dag till eller åtminstone att få snooza fem minuter extra kravlar man sig upp ur sig ovanligt varma säng och möter måndagens morgonregn. För naturligtvis regnar det också. Det är aldrig bara måndag.

Hur tar man sig då igenom en så oerhört olidlig dag? Man minns hur bra man hade det i helgen. Hur fantastiskt trevligt det var att träffa de gamla gymnasieklasskompisarna igen och hur mycket det betyder att trots att det var ett år sedan man sågs känns det fortfarande som att man har träffats varenda dag sedan studenten för tre år sedan (oh herregud, tre år!). Man inser att det är guld värt att bränna flintastekar och misslyckas med potatiskroketter så länge man gör det tillsammans med några av sina bästa vänner.

Till slut inser man att utan måndagar hade helgen inte känts lika rolig, vännerna hade inte varit lika underbara och kolsvart kött hade inte smakat så gott. Man inser också att det är tisdag i morgon, och därefter nerförsbacke mot helgen, då man börjar om på samma gamla visa. Det är vad jag kallar att leva livet.