Mitt liv som Frida

Då var den tillbaka igen. Som ett brev på posten landar den när man minst av allt vill ha den. Omotivationen tillsammans med sin bästa kompis: rastlösheten. Jag förstår inte varför, men ibland kan jag helt enkelt inte ta saker på riktigt allvar. Statistiktenta som låter så farligt respektingivande lämnar bara en fånig axelryckning hos mig. Samtidigt som jag inte vill plugga kryper det i benen. Ordentligt. Energin tycks aldrig ta slut, men det är inte fråga om mental styrka, som gör att jag kan fokusera på böcker och vetenskapsteorier utan sådan där energi som får mig att gå på ett spinningpass, springa en runda och sen gå en promenad för att vara lika krypig, lika hoppig och ha lika svårt att komma till ro.

Det är förstås inte allt som kommer i det här paketet. Det samsas med sömnlöshet, som jag vid det här laget är så äckligt bekant med att jag önskar att sömn inte fanns överhuvudtaget. Det har också dragit med sig ett extra ess: huvudvärk. Inte bara den där allmänna, vanliga som jag är van vid, utan den som är strået vassare. Den som får mig att undra om det inte är en hjärntumör på gång trots allt.

Jag önskar att det var nästa vecka, nästa vecka när vi är lediga och får göra vad vi vill. När vi inte ha något i skolan och inte ens kan börja med nästa grej för att vi inte vet vad vi ska göra. Tentan bakom oss, den sista kurslitteratursidan läst för den här terminen och sommaren bara ett stenkast bort. Faktum är att det kändes som i mitten av juni i dag, och jag blir så hög på alla årstider nuförtiden att jag inte vet riktigt vart jag ska ta vägen. Det enda askmolnet är just omotivationen med vänner, och så förstås det som Eyjafjallajökull så smidigt har släppt ut över Europa. Tänk om man hade kunnat ge Island skulden för den bristande motivationen också...