Mitt liv som Frida

I dag träffade jag en av mina äldsta barndomsvänner. Första gången jag såg henne var jag bara 10 år gammal, och hade ingen aning om hur mycket glädje och hur många tårar hon skulle komma att orsaka. Jag tror att hon är en av de som har lärt mig mest om livet, om att vara Frida och om hur förbannat bra allt är, bara genom att finnas till. Jag tror att hon är den klokaste jag känner. Med en aldrig sinande nyfikenhet och en permanent fastsatt räv bakom örat är hon en av de mest finurliga jag någonsin träffat.

I dag var jag lite orolig. Det har gått nästan 13 år sedan den där första gången, och man vet ju aldrig vad tiden har för effekt på en gammal dam. Min oro försvann på mindre än fem röda, och lämnade en obetydlig våt fläck efter sig på marken. Allt finns kvar. Den pigga glansen i ögonen, den mjuka, vita mulen och det otåliga bankandet i boxdörren.

Jag vet att 32 år är gammalt för en häst, för gammalt, till och med, men jag tror att Mette kommer leva längre än någon av oss. Åtminstone i mitt hjärta.