Mitt liv som Frida

Jag är hemma. Hemma, hemma, hemma. Jag kan knappt förstå det, oavsett hur många gånger jag upprepar det. I dag har jag ägnat mig åt rekreation av den allra bästa sorten. Med näsan i fluffig hästpäls och ett par extra långkalsonger var jag mer hemma än någonsin. Jag har också insett att jag inte är så trött på vinter trots allt. 10 minusgrader, strålande solsken, pudersnö och två helt fantastiskt pigga hästar pausade min sommarlängtan lite.

Jag tror att min hemlängtan kommer hinna gå över den här veckan. Jag hoppas i alla fall det. Jag står inte ut med den där saknaden som alltid skaver i hjärtat. För den här gången är jag snart botad.