Sorgblandad glädje.
Den här julen är det dessvärre någon som saknas. Andra julen utan farfar och återigen blir det så obehagligt påtagligt att någon man alltid haft där faktiskt är borta. Jag tror inte att den sortens saknad någonsin helt försvinner. Som tur är lär man sig efterhand att leva med den.
Det har för övrigt snöat. Massor. I Lund är det minst 20 cm gnistrande vitt och hemma är det ännu mer. Det är så fantastiskt underbart att jag inte kan förstå att det är sant. Jag kan inte ens minnas sist det var såhär mycket snö på julen. Det här året fick vädergudarna min beställning i tid.
Jag känner på mig att det blir en bra vinter, och om den är hälften så fantastisk som hösten har varit är jag mer än nöjd.
Utbildning och snö i ögonen.
Snacka om att det börjar bli allvar med vår programförening BiL (beteendevetare i Lund)! I dag blev det lunch med Elin från Akademikerförbundet SSR och sedan en halvdag med utbildning och negerbollar. Äntligen är vi på gång på riktigt, och har fått bättre koll på vad vi har att jobba med efter nyår. Det är en hel del, kan jag lova redan nu. Som tur är är det roligt också. Vi i styrelsen är ett skönt gäng.
Det snöade ordentligt när jag var på väg hem från stan i dag. Wii, riktigt riktig snö. Det kanske kommer bli en vit Skånevinter trots allt. Jag ska hålla mina tummar så hårt att de vitnar.
Silverkant.
Med extra mycket glitter i ögonskuggan och lite blankare klänning än vanligt var det igår dags för sittning med glitter och glamour-tema. Det är inte klokt vilken fantastiskt vacker klass man går i. Som en liten avrundning av den här terminen, ett tack så länge och gud vad vi gillar varandra intog vi Helsingkronas julbord på absolut bästa humör, precis som alltid när det är blivande beteendevetare i farten.
Utan oss hade dansgolvet varit i princip tomt, med undantag från tomten och killen som försökte hooka med precis vem som helst. När det för en gångs skull är bra musik ute och med massor av space att ta ut movsen på är succén ett faktum.
Som vanligt avslutades kvällen på Burger King där vi slickade på enkronor och konstaterade att vi har munnar. Eller, hur var det nu igen?
Tack i alla fall. Tack för att ni är världens bästa klasskompisar och för att ni gör mig så oändligt glad.
Pepparkaka.
Det är snart jul helt enkelt, och det är så mysigt, ulligt varmt att man knappt kan greppa det. Hyacinter och amaryllis trängs med doften av apelsin och kanel. Det enda som egentligen saknas är en meter snö, men det är faktiskt ingen brådska. Jag är så uppfylld av jullängtan att jag nog hade imploderat vid bara åsynen av en snöflinga.
Snart blir det, som en alldeles underbar liten julbonus, hemresa och dags för firande med släkt och vänner, precis som det ska vara. Jag längtar faktiskt hem nu igen, det drabbar ju som bekant mig då och då. Det svåraste med att ha två hem är att man ständigt saknar det ena. Vi ses snart, hemma!
I vintertid.
Officiellt är hösten över. Bladet på kalendern har bytts ut till december, träden har fällt sina allra sista löv och julskyltningen är i full gång. Väldigt sällan är vädergudarna lika överens med almanackan som de är i år. Första december och klockan slår minusgrader. Krispig, vit kyla, utan höstens fuktighet, utan den tidiga vårens hopp om värme. Slutet på skymningen är sådär mörkt, mörkt lila och man får känslan av att det aldrig kommer bli ljust igen.
Trots att jag är en sån sommardyrkande människa egentligen älskar jag det här. Årstidsförändringen och andedräkten som blir vit, kylan som biter i öronen och vägrar släppa taget och hur allt verkar vara gjort av kristall.
Hela mitt inre värms upp av julkänslor, saffran och doften av glögg. Trots att det inte har kommit någon mer snö ännu och trots att jag missade första avsnittet av julkalendern vet jag att det kommer bli en fantastisk vinter. Jag kan inte lova att jag inte kommer vara förbenat trött på allt jävla mörker om någon månad, men jag tänker vänta lite med klagomålen. Just nu njuter jag för mycket av kylan för att märka hur irriterande den egentligen är.
Det sorgligaste jag vet.
Känner du ibland det där hugget i hjärtat? En svidande smärta, lika plötslig som sommarregn, men så mycket mer ihållande och hjärtslitande. Den sköra, känsliga egenskapen medlidande som triggas av tragiska händelser och får ögonen att vattnas, hjärtat att krampa till och inandningen att förvandlas till flämtningar.
Det är berättelserna om sommarkatten som fick stanna kvar på Öland när familjen åkte tillbaka till stan, den lilla kattungen som sedan frös ihjäl i början av december, den ensamstående mamman som tar på sin son ett par för små regnbyxor och tänker 'det går bra ändå, det måste det göra' och den äldre mannen som hoppar på bussen med sin käpp vid sjukhuset och snubblar till för att han inte hinner sätta sig innan det måste stressas vidare till nästa hållplats.
Det handlar om kassörskan på ICA som ler mot alla, men som aldrig får ett leende tillbaka, det är tonårstjejen som sitter på rälsen och väntar på tågen av den enkla anledningen att det inte finns en enda strimma ljus kvar i hennes liv och det är pappan som vaknar med rödsprängda ögon och bultande huvudvärk och inte ens inser att han har missat sin dotters skolavslutning - igen.
Det är familjen där de förut var fyra, men nu bara är tre, det är hunden som står bunden i löplina året runt och som ingen klappar längre och det är killen som hört det så många gånger att han själv tror att han är för ful, för fet och för dum i huvudet för att förtjäna att ha en enda vän.
Det är tanten som hamnat på ålderdomshem och som ingen besöker, föräldrarna, vännerna och släktingarna till den unga killen som försvinner spårlöst och den lilla killen som gråter för att han har tappat bort sin mamma.
Det är tjejen som ingen ringer, killen som alltid blir vald sist på skolgympan och de som firar jul alldeles ensamma.
Det handlar om han som alla pratar om, men ingen pratar med, hon som så gärna vill vara någon annan att hon glömmer bort vem hon är och de som dör i tysthet utan att någon fäller en enda tår...
Hemmavid.
Den här helgen var som penicillin för min hemmalängtande bakterie. I sällskap med brudarna, vin, tacos och många härliga gapskratt firade vi hur underbart bra vi trivs i med varandra. Lördagen avslutades med Winnerbäck-konsert i Kristianstad och det var så oändligt magiskt. Ingenting kan beskriva hans scenkänsla, uppriktiga förvåning över hur omtyckt han är och efter-konsert-ruset som inte riktigt har släppt taget ännu.
Ibland behöver mitt konservativa, icke-föränderliga inre helt enkelt bekräftelse för att hemma finns kvar, och inte flyttar på sig i första taget. Med den vetskapen känns november och Lund lite lättare, och julen ännu närmare.
I otakt.
Jag vet att det här kommer gå över precis som det alltid gör, men herregud vad jag längtar.
Hej tomtegubbar.
Jag vet inte varför Lund alltid är 10 grader kallare än allt annat eller varför alla vindar tycks vända här. Jag förstår inte hur alla håll kan vara motvind eller hur det kommer sig att man fryser mer nu när man har flyttat längre söder ut. Jag är däremot helt övertygad om att jag kommer överleva vintern. Med bravur.
I dag när de första, pyttepyttesmå, isigt vita flingorna började singla ner från himlen blev jag glad, och mer därtill. Ni vet den där glädjen man kände som barn? Glädje som är sådär innerlig och ren, och lägger sig som bomull runt hjärtat. Jag är övertygad om att den vinterlyckan kommer hålla mig varm ända fram tills krokusarna börjar titta fram. När våren väl är här väntar ett nytt glädjerus.
Visst är det så sjukt nice att bara finnas till ibland?
Inte riktigt som väntat.
Faktum är att det är jättemysigt med höst. Alla löv är så oändligt vackra, luften är frisk och klar och visst, det regnar, men jag bryr mig inte. Ingen är mer chockad än jag.
Vad är det som har hänt? Kan det vara så att det är tankarna på julmys som piggar upp i mörkret? Jag tror det. Igår blev det säsongens första lussekatt och julmusik på full volym. Ge mig en meter snö, advent och glögg.
Lundahöst.
Hästarna är mysigt höstfluffiga. Den glänsande sommarpälsen är ett minne blott, och den nya, mörka vinterklädnaden är perfekt att lägga kinden mot. Resterna av årets halmskörd krasar krispigt under hovarna och väcker minnen sen barndomen. Kylan nyper i kinderna och solen strålar blekt från en klarblå himmel.
Löven är fantastiskt gula och röda. Varenda lönn jag passerar fascinerar mig samtidigt som hjärtat känns lite extra varmt. Ännu en gång påminns jag om att Sverige är så oändligt fantastiskt med sina årstider och trygga, men ändå opålitliga, höstskurar och vindar.
Jag vet att jag var väldigt skeptiskt inställd till hösten innan den riktigt var här. Mest för att jag inte var beredd att släppa solskenet, stranden och de varma sommarkvällarna riktigt ännu. Jag tror att jag hade förträngt hur underbart vacker den här årstiden är. Just nu uppskattar jag varenda litet hösttecken, och hoppar högt av lycka vid åsynen av morgonfrost. När den första snöflingan singlar ner och när vårens första krokus vågar titta upp kommer jag bli jag precis lika lyrisk.
Visst är det något alldeles extra speciellt med att faktiskt kunna se hur tiden går utan att kolla kalendern eller räkna rynkor i pannan?
Sommarlängtan.
Då var det september och rentav nästan oktober igen. Röda löv, regn och snålblåst. Vad hände med sommaren? Vems idé var det att stjäla solen och lämna tillbaka regnmolnen?
Jag är inte redo för höst. Jag orkar inte med kala, kalla grenar, för tidig snö redan innan november hunnit börja och grå, sega dagar med regnrusk och huttrande när man inser att höstjackan blivit för kall och det är dags att leta fram något mer fodrat.
Sommaren känns aldrig som en fjärdedel av ett år, åtminstone inte när hösten verkar så oändligt mycket längre. Som tur har september bjudit på nästan två veckor av i-stort-sett-sommarväder och därmed gjort övergången lite smidigare, sommaren lite längre och dessutom schasat bort höstmörkret lite till.
Jag gillar mössa, vantar och varm choklad, men inte förrän minnena av sommaren har bleknat lite, när juli känns som förra året och juni som ett helt sekel sen. Är det för mycket begärt att vi bara väntar lite, skruvar tillbaka årstidsklockan och hinner kisa mot solen en sista gång innan höstmörkret tar överhanden?
På allvar.
'Pedagogik har sin grund i människors erfarenheter av pedagogik'. Så står det. Inte fan vill jag att det ska stå pedagogik efter ordet pedagogik om jag slår upp det i en ordbok.
Kan vi göra som vi sa i dag på föreläsningen och flytta pedagogikhemtentan till förra veckan?
Snälla.
Tidsperspektiv.
Jag tror att allt det här beror på flytten, plugget och allt det nya. Jag har påbörjat en ny fas i livet och kör inte längre i samma gamla hjulspår. Vi får väl se hur det känns efter tre år i skolan, när det är det här som är vardagen.
Jag vet att det är mycket prat om hur mycket jag saknar hemma, men jag gör verkligen det. Jag saknar jobbet och jobbarkompisarna, de vanliga vännerna och hästarna, päronen och bror och allt det andra som hör till livet i Näsum. Som tur är går tågen ofta, och elva mil är ingenting.
Lärorik första vecka... tror jag.
Med skämt och ironi åsidosatt trivs jag väldigt bra. I dag har jag lärt mig två oändligt viktiga saker:
1. Sociologer gillar tröjor.
2. Det finns kärlek vid första ögonkastet, men det beror inte på ögonen, utan på personens bakgrund.
Visst är det tydligt att Lund är Sveriges hjärna? Vårt framtidshopp och framför allt en plats där vettiga åsikter slåss med kunskapshungriga elever?
Glöm inte att höra av er, ni där hemma. Jag saknar er.
Livet rusar ...
Jag saknar hemma, och tycker att Lund är spännande. Det kändes nästan lite vemodigt att komma hem igår. Trots att jag vet att det alltid kommer vara mitt hem kändes det främmande. Antagligen för att jag vet att jag är på väg därifrån.
Jag längtar tills allt känns som vanligt igen.
Ny destination.
Jag har dessutom hittat någonstans att bo. Efter många om och men, och några om till, har jag äntligen någonstans att sova och bo. Målet är så klart en egen lägenhet, men jag trivs som inneboende. Som bekant är jag lagom sällskapssjuk och hade kanske känt mig lite ensam såhär i början när allt är nytt.
Det var faktiskt sorgligt att flytta hemifrån. Jag har inte tänkt på det på det sättet innan, men det känns som vanligt som att allt händer lite för fort. Flytt, sluta jobba, börja plugga, bort från vännerna, hästarna, träningen och alla rutiner som sitter i ryggraden. Jag känner ändå på mig att det här kommer bli bra, det tar lite tid bara.
God natt, vi hörs. Och så måste ni så klart komma och hälsa på mig.
I'm lovin' it... fortfarande.
Jag kommer sakna allt det där interna som bara vi förstår, uttrycken och östgötskan. Jag glömmer aldrig de där kvällarna när det är noll och ingenting att göra och vi ligger dubbelvikna i kassalinjen, med skrattet klingandes långt utanför entrédörrarna, magmusklerna krampandens och trots det en ovilja att sluta. Jag vet inte hur jag klarar mig utan stämningen, att kunna säga vad man vill och ändå vara omtyckt, trots de märkliga blickarna.
Jag har gråtit över det här innan, första gången i torsdags och sedan lite då och då fram tills idag. Naturligtvis börjar tårarna rulla nerför mina kinder nu igen och sen jag sa hej då för sista gången i eftermiddags har jag gråit bara av tanken på att jag inte ska komma tillbaka nästa vecka. Jag vill inte att det ska ta slut, trots att jag vill börja mitt nya liv som student i Lund. Jag vill ha McMusic på kvällarna, jag vill läsa Expressens Dagens Garv högt varje morgon och jag vill framför allt inte lämna mina fantastiska jobbarkompisar som förgyllt min vardag under de senaste tre åren på ett sätt som jag faktiskt inte trodde var möjligt.
Jag visste att jag skulle sakna det, jag förstod att det inte skulle vara lätt att sluta, men jag trodde aldrig att det skulle vara såhär hjärtslitande. Det hjälper inte att veta att det inte är hej då för alltid, att jag kommer tillbaka och att det kommer bli en helt makalöst bra tid i Lund. Jag vill inte sluta, jag vill bara inte.
Jag ska aldrig någonsin skaffa ett jobb igen där jag trivs såhär bra. Jag vill inte tvingas lämna allt det här en gång till.
Tack så mycket för all galenskap, tack för de tidiga morgnarna och sena kvällarna, tack för festerna, för glädjen och för allt ni är. Tack för att ni finns, era sjuka jävlar.
Keeping up.
För på tok lång tid sen förklarade jag hur tiden nästan stod stilla nu när jag ska ta ett stort steg framåt i livet, men klockan verkar gå mycket fortare än min hjärna hinner uppfatta. Jag känner inte paniken över att tiden går för fort medan jag sackar efter, men jag inser plötsligt att det har gått bra många fler dagar än jag trodde sen jag bloggade sist, exempelvis.
Jag vet inte riktigt hur jag känner just nu, rent tidsmässigt. Faktum är att en del hets har lagt sig, jag har kommit ifatt och sladdar inte längre långt bak i kalendern och undrar när sommaren tog slut. Istället njuter jag av de sista solstrålarna, i bikini på gräsmattan, pustar ut över att vara ledig en vecka innan skolan börjar och försöker komma över det faktum att jag inte kommer jobba på ett bra tag. Där är en sak till jag inte vet riktigt hur jag ska hantera. Jag blir så ledsen varje gång jag tänker på det.
Tillsvidare är det i alla fall helg, och även om en stor del av den spenderas på jobbet, i full fart med att säga hej då till alla och garantera att jag kommer komma tillbaka är det sjukt skönt. I morgon blir det 25-årsfest och galej. Plötsligt känns allt som vanligt igen. Jag gillar vanligt.
I min spåkula.
Till hösten blir det jobbstopp på McDonalds och flytt till Lund. Med ett stort steg ut i vida världen ger jag mig på att plugga beteendevetenskap i tre år. Jag hoppas verkligen att det är det här jag vill göra. Just nu känns det helt rätt. Frågan är bara hur jag ska klara dagarna utan alla sjuka, underbara och på tok för härliga Macky D-människor. Jag hoppas att beteendevetarna är lika knasiga, roliga och fantastiska. Jag ska hålla en extra tumme för just det.
Faktum är att tummar hålls lite hit och dit vad gäller mig just nu. Jag hoppas på en lägenhet, pluggmotivation och en hemlängtan som inte blir för stor. Som bekant är jag inte världens största beundrare av förändringar. Förhoppningsvis är det här ett undantag.
Jag är glad att Lund inte ligger för långt bort. Jag behöver mitt liv hemma med vännerna, hästarna, skratten, tårarna och den aldrig sinande glädjen. Som tur är finns det tåg, om livet skulle skava lite för mycket på annan ort. Jag tror ändå att det kommer gå bra, jag är sjukt sugen på att ta reda på om det stämmer.
